Kolla in http://www.vistaprint.se/gallery.aspx?GP=10%2f29%2f2009+10%3a29%3a01+AM&pg=60&pf_id=A03&rd=2

Man får en gratis tygpåse, miljövänligt och bra! Designa din egen, det ska jag!

Funderar på att scanna in nån av Willes teckningar och kanske nåt av hans citat....kan bli coolt! Kanske kan man fixa lite julklappar där...

"Mamma, jag älskar dig så mycket, jag älskar dig lika mycket som en STOR bilkö"

"Mamma, pappa är din livskamrat"

"Mamma när vi bygger om våran toalett måste vi bygga så att jag når att tända, det får vi inte glömma mamma"

• Where there is great love there are always miracles 
• One cannot refuse to eat just because there is a chance of being choked
• Love is a great risk, but not loving is of greater risk
• Walk carefully in the beginning of love, Don't give it all away, love but watch with a rational eye to be certain of what you think you're seeing now
•  Being happy is not always being perfect
• Be not afraid of growing slowly, be afraid only of standing still 
• Love is anything but free. Work at it, try, risk, listen and wait right now but be available and the returns will be great
• Fortune favors the brave
• Of all the strategies, to know when to quit is the best 

Hur underbar är inte den här då? En Zizoo jumpsuit från http://www.minodino.se/

Vill ha! Ja inte åt mig själv då men till Robbie :-)

På lördag ska Wille och jag har en mamma/Wille dag :-)

Vi ska åka till stan och fika och shoppa och sen gå på dockteater. Ska bli så mysigt! Sista veckorna har ju allt bara handlat om att byta av varandra med sjuka barn :-(

Wille sa häromdagen: "Mamma det var så länge sen du och jag var på stan och handlade och fikade, kan vi inte göra det?"

Givet! Nu är det bokat och klart och jag längtar efter att få mysa på stan med storkillen :-)

Och han är verkligen taggad att gå på dockteater.

Idag red jag Svala för första gången. Helt fantastisk. Har aldrig någonsin suttit på en häst som vart så fin och känslig i munnen, otrolig känsla, går inte att beskriva. Vi provade på lite passageliknande trav bland blåbärsrisen med...åh....suck vad glad jag är...kan inte sluta le :-)

När S och jag väntade Wille så gick vi på föräldrautbildning, tror vi var ca 8-10 par eller så. Vad jag vet så är det bara S och jag plus ev nån till som fortfarande håller ihop, det här är alltså fyra år sedan.

Redan efter några månader från bebis så hade ett av paren skiljt sig. De man allra minst kunde ana. De som varje gång kom hand i hand och inte kunde säga nåt utan att titta på den andre. Det par som hela tiden på något sätt hade kroppskontakt. Det paret som verkade vara totalt överrens om vad man än pratade om. Det paret som hade allt. Ett par som var gift, ett par som hade planerat allt - från tygblöjor till uppfostran. DE var först ut.

Sen kom ett annat par, som iofs inte vart tillsammans så länge innan de blev med barn. Men de verkade ändå så kära och trygga. De var tvåa ut.

Sen är det några som jag inte vet när var hur och så.

Men vi var en riktigt brokig skara människor. En kvinna på 40 plus som väntade tvillingar, utan man. Ett par som var svartrockare där mannen i fråga inte kunde komma på alla träffar för han hade ångestattacker (det berättade tjejen för oss alla).

Vart vill jag komma med det här tro? Vet egentligen inte. Men en sak tycker jag det bevisas. Livet är inte spikrakt. Livet är inte förutsägbart. Även om något ser bra ut på ytan i ett förhållande så vet man inte, eftersom man inte lever med i det förhållandet.

I det första jag berättade om här ovan så var det till exempel så att mannen var extremt kontrollerande och det kan vara så (minns inte helt men är rätt säker) att han var våldsam, eller åtminstone hotat med våld. DE som verkade så lyckliga. Deras tittande på varandra innan de svarade på frågor var helt enkelt för att han skulle vara säker på att hon sa rätt saker. Har jag fått veta sen.

När hon tog tag i saken och flyttade och skiljde sig, det var en av de få gånger jag faktiskt blev glad över en skilsmässa.

S och jag var ju nära att separera förra året med, efter 14 år tillsammans. Då var jag helt inställd på att det var det enda rätta. Nu förstår jag inte hur jag ens kunde tänka/känna så. Det känns så himla avlägset och märkligt.

Men jag tror också att hade vi inte kommit till den krisen så kanske vi inte hängt ihop idag. Men nu känns det verkligen som om det är vi för resten av livet :-)

Det som ledde fram till mina funderingar av ett avslut var hans långvariga utmattningsdepression, som han inte tagit tag i (män blir inte sjuka på så sa han om och om igen...). När jag kände mig hjälplös att inte kunna få honom att förstå så kändes det som ett bra beslut att bryta upp. Det visade sig sen att det blev vägen mot ett friskare liv för honom! Tack vare mig och mitt beslut så tog han tag i sjukdomen och är idag på god väg tillbaka! Det är så underbart. Hade jag inte gjort som jag gjorde så hade han kanske fortfarande vart kvar i samma läge, eller förmodligen ännu sjukare :-(

Det märkliga är att folk, en del, tror och menar att det var mitt agerande som gjorde honom sjuk...det känns faktiskt rätt tungt att höra att folk tänkt så när jag vet att sjukdomen pågått under många många år :-(

Fast han var bra på att inte visa nåt.

Han har också valt att öppet berätta för alla att han var/har varit sjuk. Ingen dölja alls :-)

Kan väl iofs säga att jag är rätt oberoende av vad andra tycker och det är inget som tynger mig. Men man kan liksom bli besviken på folk som drar slutsatser utan att ha hela bilden.

Säger som min kloka underbara mamma: "Jag har lärt mig att aldrig aldrig döma nån eller vad de gör, jag har lärt mig den hårda vägen när jag skiljdes"

Ingen kunde gissa att pappa och hon skulle skiljas, för de var ju så lyckiga. Så mamma fick ta ycket skit efteråt. Men hon tog sig igenom och förbi...och det gjorde S och jag med :-)

Ha en bra dag alla!